Sorg
Har suttit och läst emelie's blogg en stund nu... Och jag tänker hela tiden på A. Hon går igenom en liknande situation. Hon var inte i Thailand när tsunamin kom, men hon förlorade 3 nära släktingar som var där... 3 person som stod henne nära finns inte längre. Det går inte att greppa riktigt. Jag kan inte förstå min egen reaktion. Varför gjorde jag inget tidigare? Varför lyfte jag inte telefonen, istället för att sitta och vänta på att hon skulle ringa och berätta? Jag måste på nåt sätt ha blockerat det, ville inte förstå det alls... Jag hoppas bara jag varit ett bättre stöd efteråt, än vad jag var när det precis hade hänt. Och jag tror att det värsta man kan säga att att "det har ju gått ett tag nu, känns det inte lite bättre?" En sån här sak, en så stor förlust kommer aldrig, aldrig, aldrig att kännas bättre. Jag blir så sorgsen när jag tänker på det...
Kommentarer:
Trackback
