Ninas Funderingar

Det var som sagt intressant att läsa dagboken från mina unga år =) När jag tänker tillbaka på min högstadie och tonårsperiod tyckte jag inte att jag var speciellt besvärlig eller att jag hade det speciellt jobbigt, men när jag läser dagboken inser jag att jag har fel. Under långa perioder i åttan-nian var jag väldigt deprimerad. Jag hade en bästa vän som jag känt sedan jag var ca 3-4 år (vi träffades på dagis...) och vi hade hållt ihop i alla år, men i sjuan-åttan skiljdes vi åt och insåg att vi inte passade ihop som personer längre. Det tog hårt på mig, samtidigt som jag var glad över att jag hittade H&S. Men det största problemet var mitt låga självförtroende, jag tyckte jag var fet, ful och värdelös vissa dagar. Tänk om jag kunde prata med mig själv som jag var då, men med de erfarenheter jag har nu. Jag hade haft så mycket att säga till mig själv. Men på ett sätt tycker jag att det är tur att jag fick ur mig så mycket deppighet under högstadietiden, för efter det har det inte alls varit på samma sätt. Kommer inte ihåg när jag kände mig deppig senaste, och jag har alltid trott att jag är en sån som alltid kommer vara deppig i perioder. Visst, klart jag är nere ibland, det är man. Men det går över på några dar. Och återkommer inte alls lika ofta som förr. Det känns härligt att kunna tänka så!