Ninas Funderingar

Funderar mycket på hur det ska bli egentligen. Till slut menar jag. När nu till slut kommer. Satt och funderade på tåget idag, och det känns som att jag alltid kommer känna mig splittrad. En fot i Örebro och en i Göteborg. Det finns ju så många jag älskar och saknar fruktansvärt från örebro, min barndomsvänner som varit med mig på högstadiet och vidare till gymnasiet (dessa kanske inte kan räknas som barndomsvänner, men som uppväxtvänner...) Och sedan finns det de fina människorna som jag träffat sedan jag flyttade till gbg. Hur kommer framtiden se ut? Måste vi ha vårat bröllop i Götene för att det ska bli riktigt rättvist? Kommer jag missa A:s uppväxt helt, och bli en träffas-på-högtiderna-faster? Det vill jag ju inte. Och jag tror att nån dag vill jag komma tillbaka hit. Köpa mig ett hus någonstans här och vara nära familjen och vännerna här. Men då kommer jag ju känna samma saknade för Göteborg, som jag nu känner för Örebro. R sa faktiskt en gång att han kunde tänka sig att flytta hit senare i livet. Vi får väl se om han fortfarande känner så när senare i livet kommer. Innan vi flyttade ihop och jag hade mer pengar åkte jag "hem" (vad är hem egentligen? Jag åker hem till Örebro, för att sedan åka hem till Göteborg) ungefär 1 gång i månaden. Nu blir det kanske 2-3 gånger per termin.

Jag vet att R och jag inte hade varit tillsammans idag om inte jag flyttat till honom. 2 år av distansförhållande var vad vi klarade av. Vi klarade det jävligt bra, trots allas åsikter och trots att inte många trodde på oss i början (tack A, H&S för att ni gjorde det!!). Men inte ens vi, jag och min själsfrände och älskade, hade klarat mer än vad vi gjorde. Och jag är så glad att jag flyttade. Men det känns som att jag aldrig kommer att få ro, att få ha alla jag älskar omkring mig. Det är jobbigt att gå och sakna. Vill ju ha er här....