Två stora grattis
Mitt andra grattis går till min brorson, A. Han har nämligen tagit sina första stapplande steg själv! Enligt min bror går han nu fram och tillbaka i vardagsrummet, men kan inte riktigt ställa sig upp själv utan måste ha hjälp med det. Men när den biten är avklarad klarar han sig på egna ben. Lillen har blivit så stor! Ett dubbelgrattis blir det också, eftersom han blir 11 månader imorn. Snart året!!
du är utmanad! finns i min blogg :)
Jo. Avskeden. Jag antar att det bara är att acceptera läget. Och ta de tunga hemresorna. Men som du säger.. Framtiden. Den..ja. Ohh..den. =)
Imponerande. En majbrasa vid 14 års ålder. Eller. kanske inte majbrasan i sig. Men Att hålla kvar efter så länge. Det är kärlek.
Cecilia: Ja, man måste verkligen ha något att se fram emot,något att fantisera om och kunna prata om när läget känns extra tungt. Ibland pratade jag och R om småsaker, om hur vi skulle inreda vår gemensamma lägenhet t.ex., när man behövde lite uppmuntran och när det kändes så där tungt. Avskeden är tunga och jobbiga, men det är det verkligen värt när man känner den där pirrande känslan i magen precis när man ska träffas igen efter 2-3 veckor isär, eller hur?! =) Lycka till, jag tror det kommer gå jättebra för er!!
Hm. Hur kom Cecilias adress upp? Jaja. Det var jag som skrev iaf. Så du vet ;-)
Matte: Haha, jag trodde hon sett inlägget hos dig och bestämde sig för att skriva en rad till mig om det! Så det kan gå ;)
Uppmärksammade Kolsva helt plötsligt.. skoj, är själv uppvuxen där.. :)
