Rannsakning
Ibland är det dags att rannsaka sig själv. Jag har insett att jag är en sån där människa som alldeles för lätt ser alla orosmoln istället för att fokusera på den lilla biten av blå himmel som ändå finns där i de flesta lägen. Jag är en sån där människa som kan ha ångest och oroa mig för i stort sett vad som helst. Det börjar bli så tröttsamt. Jag är trött på att ha en ständig malnande oro eller en klump av ångest med mig, var jag än går nånstans. När den ena jobbiga saken löst sig kommer nästa sak det är dags att oroa sig för. Varför kan jag inte vara lite mer som R, som tar dagen som den kommer och aldrig oroar sig. Han ska inte ens göra sitt ex-jobb i vår utan tar det till hösten. En sån sak skulle ge mig ångest, men han verkar knappt berörd. Undrar om det varit bättre att man fått välja sina personlighetsdrag själv? Det hade det nog inte... för då hade jag bara haft mig själv att skylla....
Kommentarer:
Trackback