Ninas Funderingar

Jag kan vara klantig emellanåt och snubbla eller slå mig på annat vis, men jag brukar alltid ha koll på mina dyrbara tillhörigheter (busskort, mobil, nycklar, plånbok m.m.). Idag när jag och CH skulle åka hem från skolan åkte vi buss då CHs bil är trasig. På väg mot busshållplatsen ser vi bussen komma och blir tvunga att springa. Jag har på mig en kofta med två stora fickor på där fram och har mobilen i ena fickan. Hann med bussen och kollade igenom mina fickor så fort jag satt mig ner. Upptäcker att mobilen inte ligger i fickan. PANIK! Kolla runt sätet men ingenting... Hoppar av bussen på nästa hållplats för jag förstår att jag måste tappat den när vi sprang till bussen. Även om bussen bara hunnit en hållplats tog det lång tid att gå tillbaka och jag var övernervös att någon hittat den och tagit den, eller att den landat på asfalten och gått sönder. Jag går samma väg som vi gick från det att vi börjar springa. Kommer närmare och närmare hållplatsen, men ingen mobil... Ångesten stiger i mig, men när jag kommer fram till hållplatsen ser jag något glimma till i gräset. Min fina, blå/lila z600. Underbart! Ingen hade sett den eftersom den landat i ganska högt gräs. Jag var så tacksam över vilket tur jag hade. Hade lika gärna kunnat tappa den på asfalten eller rent av på bilvägen så den blivit överkörd. Jag höll mobilen krampaktigt i handen hela vägen hem. Kanske inte är en sund relation till en telefon? Jaja, jag fick tillbaka den i alla fall :)