Ninas Funderingar

Idag har varit en väldigt underlig dag. Det har varit mycket att göra hela dagen, speciellt på eftermiddagen och när jag skulle åka hem kände jag mig rent av gråtfärdig. Det är nog inte stressen, utan allt annat runt omkring. Fick reda på att jag måste flytta semestern. Får ju såklart anpassa mig efter hur de ordinarie anställda vill ha semester. Min teamledare föreslog tre veckor i augusti, men då kan jag lika gärna skita i hela semestern. R kommer inte vara ledig då och inte heller mina föräldrar. Om jag inte kan vara ledig samtidigt som dem kan jag lika gärna jobba hela sommaren istället. Vi får väl se. Ska som sista förslag fråga om 26, 27, och 28. Går inte det får jag dela upp veckorna. Men att ta alla mina tre veckor i augusti känns inte speciellt aktuellt.

Det som känns svårast är att man hamnar längst ner på prioriterings listan när man är vikarie. "Du får sitta i korridorren och jobba, eftersom du är vikarie"... "Vi måste ju flytta på någons semester och eftersom du är vikarie...". Jag hatar att inte kunna planera något för framtiden, bara ha de månaderna vikariatet sträcker sig. Och hoppet om att någonsin få något fast jobb känns så sjukt avlägset. Kommer jag någonsin få det? Alla mina vänner har fast jobb, det är bara jag kvar. Man känner sig rätt värdelös när alla andra lyckas och man själv harvar med ett vikariat. Jag vet att det är bättre än att vara arbetslös och att jag borde vara tacksam. Jag lovar - det är jag. Men på samma sätt som att det tär på en att vara arbetslös så tär det på en att aldrig riktigt passa in på jobbet - eftersom man bara är vikarie.